Vissa dagar måste jag tala om för mig själv att det är så man kommer framåt. Dessa dagar ,som tack och lov inte kommer så ofta, är inte roliga. Det har varit en tuff sommar på flera plan och det börjar ta ut sin rätt nu när hösten sänker sitt mörker runt oss.

Just nu är Abbe inne i en sämre fas och då blir allt så påtagligt, allt som inte är som det ska. Senaste medicin ökningen har medfört en kille med sluddrigt tal och en viktökning som inte är positiv. Funderar på att sätta ut medicinen, nollställa, se vad som händer.

Jag läser mycket nu om olika alternativa terapier och det är intressant för även om jag fullt ut accepterat hur saker och ting är så ger jag inte upp kampen för en så bra dag som möjligt och det är så klart då de kommer de här dagarna när fötterna inte vet hur man gör för att gå framåt... och likväl som att jag bara vill kura ihop i soffan under täcket, bara vila från all press och oro som skrynklar hjärnan och hjärtat, lik väl vet jag att jag måste gå framåt. Man säger ju att ingen är oumbärlig, alla går att ersätta och att man bara måste släppa på kontrollbehovet.... men det finns faktiskt en hel del av oss i samhället, vi som har andra människor beroende av oss för sin överlevnad, vi kan inte bara lägga oss ned och spela döda, vi får vackert sätta en fot framför den andra även om fötterna väger flera ton.Det finns de som behöver mig och min styrka, min visdom och mina råd, jag måste vara mamma, fru, sköterska, arbetsledare, gå på möten, hab träffar, fixa tillstånd och ansökningar och det är bara gilla läget.

Jag längtar, så att det skriker i var enda cell, upp till stora sjöfallet.... till friden och ron. Till själens återhämtning som i år blev sorgligt kort, jag vill sitta där vid elden, bara vila tankarnai den trygga glöden. Jag vill stå där upprätt på kalfjället i den hårda blåsten och känna hur alla bekymmer blåser bort och friden fyller min kropp och själ..... under vår sista vistelse där uppe hittade jag en liten fjällbjörk som tappert växte i en skreva, det var inte många deciliter jord den lilla hade till förfogande och hon kämpade mot den eviga vinden för att nå med sina grenar över kanten. Den fjällbjörken blev en symbol för mig, där och då. En symbol som tydligt sa åt mig att aldrig ge upp, hur dåligt utgångsläget än är så kan man få en belöning i en fantastisk utsikt om man bara vågar ta chansen och titta över kanten.

Att se och att inse är också att förstå och när man förstår så vet man att sorgen som sitter djupt i hjärtat aldrig försvinner, den blir till en annan känsla men den sitter där.... och åter igen har hjärtats tårar blivit till själens guld...